Förtydligande
Känner att jag behöver göra ett förtydligande på detta inlägg. Det jag ville var att skriva av mig om är vad jag anser om den allmänna synen på mental ohälsa och något som jag tycker är viktigt att uppmärksamma: att vi måste våga prata om det mörka, skrämmande och inte allt för trevliga. Det måste få ta plats, bli bekräftat och accepterat. Ibland räcker det inte med uppiggande ord, råd och uppmaningar för när man inte är mottaglig blir det en extra press och ytterligare stress i en redan utsatt situation. Det jag ville uppmärksamma är att det är ok att må dåligt. Precis som att det är ok att ha influensa, vi säger inte att någon ska rycka upp sig och inte känna efter så mycket i det läget så varför göra det till någon som är mentalt trasig. Att tala om för någon som inte ens förmår att kliva ur sängen att denne kommer må bättre om denne bara tänker på något annat eller rör lite på sig kan komma att trigga mer negativa tankar och skuldkänslor. Det gör det i alla fall hos mig.
Jag anser det även vara viktigt att inse att detta inte alltid är privata sjukdomar som ska hållas undangömd från visa delar av vardagslivet. Det påverkar ibland i alla högsta grad allt vi gör. Måste man medicineras kan det ta ett tag att hitta rätt och då måste man kunna prata med sin arbetsgivare till exempel utan att vara orolig för stigman och kanske till och med sin anställning. Det måste finnas en öppen och välkomnande attityd mot en person som redan är i en utsatt situation, därför måste skammen och stigmat bort. Mental ohälsa är långt mer än bara en depression, och långt ifrån alla blir botade med en one size fits all-lösning och många kan komma att vara påverkade hela livet. Vi måste närma oss, upplysa oss och lära oss förstå att det inte är något fel, skamfullt eller smutsigt med att ha en hjärna som inte funkar som den ska eller en själ som är trasig.
När jag skrev att jag när jag mådde som sämst, vilket nu är många år sedan, önskade att någon såg mig menade jag följa de: Någon som varit där jag var och mått som jag gjorde och tänkt som jag tänkte. Någon som kunde tala om för mig att det är ok om det enda jag klarat av att göra var att andas. Någon som satt med mig i mörkret och höll min hand så jag inte behövde vara rädd. Det betyder så mycket att ha någon som förstår det man inte kan förklara när orden inte finns. Någon som känt samma tomhet och smärta. Jag vill vara den personen för någon annan, därför vill jag vara öppen och lägga alla korten på bordet. Inte för att få uppmärksamhet och definitivt inte för att andra ska tycka synd om mig. Jag vill att vi ska vara starka tillsammans och göra våra röster hörda för dem som ännu inte orkar använda sina egna röster.
Vill avsluta med att säga att jag är så otroligt lyckligt lottad att ha ett tight nätverk kring mig som finns där för mig i alla lägen. När det stormar som allra mest, när tankarna är i totalt kaos och livet känns som ett skenande pariserhjul hjälper de mig att tänka rationellt, se möjligheter och eliminera problem jag själv skapat genom att överanalysera. När allt är totalt mörker och monstren motarbetar får de mig att se ljusglimtar och att skratta när jag tror att jag aldrig ens kommer le igen. Och det kommer jag vara för evig tacksam för. Är även tacksam över att de utan press låter mig få ta den tid jag behöver för att bli mottaglig för hjälp. När jag är redo är de redo. För utan dem hade jag inte varit där jag är idag. Och hjälp finns för mig att få, det är bara ett telefonsamtal bort. Jag har bara inte tagit tag i det. Varför? För att jag inte har varit redo att möta mina demoner, har inte varit redo att släppa den kontrollen förrän nu.
