Men inte så alla ser
Innan jag går all in och berättar min relation till mental ohälsa och allt vad det innebär måste jag få ventilera. Spy lite galla och i vis mån peppa mig själv. För detta är en del av ämnet som irriterat mig in i oändlighet och som jag själv fallit offer för. Nämligen att öppenhjärtligt och ärligt prata om hur vi faktiskt mår. Varför är det så tabu att erkänna att man faktiskt inte mår så bra? Jag har burit på mina depressioner och min ångest i flera år utan att berätta för någon. Anledningarna är många: för att jag inte vill belasta mina nära och kära, för att jag inte vill att de ska oroa sig eller ta på sig skuld för något som inte är deras fel, för att jag inte vill bli dömd och för att jag skämts.
Men vaför ska man behöva skämmas för att för att man inte mår bra. Ingen skäms väl över att man brutit benet? När jag först började öppna upp mig förra året möttes jag av kommentaren man hänger inte sin smuttsiga tvätt ute på gården för alla att se. Jag höll inte alls med och gör fortfarande inte. Jag tycker att detta är ett väldigt viktigt ämne att prata och diskutera om. En psykisk sjukdom är lika riktig och allvarlig som vilken annan fysisk sjukdom som helst. Den behöver få synas, ta plats och accepteras för när världen är som allra mörkast och man kämpar för att överleva ska man inte behöva skrika för att höras eller nonchaleras bort. Man ska inte behöva se självmord som enda vägen ut på grund av ett stigma skapat av fördomar, rädsla och okunskap. Och om det tragiska inträffar ska anhöriga definitivt inte behöva skämmas och tysta ner allt för det skapar bara en ond cirkel. Vi måste prata om hela spektrat, inte bara det positiva och lättsamma.
När jag mådde som allra sämst önskade jag att någon såg mig. Att någon kom och satt med mig och bekräftade mina känslor och tala om för mig att det är ok. Att det är ok att känna sig trasig och vilse men att det inte gör en till en svag eller sämre människa. För innan man kan ta steget att be om hjälp måste man acceptera att man behöver hjälp och för att acceptera att man behöver hjälp behöver man erkänna för sig själv och andra att man är sjuk. Att man inte klarar det själv. Men det kan vara en lång process som inte underlättas av skammen. Det kan också behövas att anhöriga tar steget att möta den som är sjuk. Våga erbjuda hjälp, erbjuda sin tid, att till exempel följa med till läkaren och håll handen. Hjälpa till att prata när orden inte finns eller rösten inte bär. Sätta krav på sjukvården om den falerar och ge inte upp. För den som är sjuk kommer orka ta den fighten själv lika lite som någon med en fysisk sjukdom. Eller bara enkla saker som att komma med mat, eller hjälpa till att städa. Eller att bara ligga där i sängen och finnas till, utan att säga något. Det finns en massa matnyttigt att läsa i ämnet på nätet, både om vad som händer i kroppen och i huvudet hos någon med mental ohälsa och det finns även tips till anhöriga. Kunskap är makt även här och med kunskap försvinner fördomar.
Jag har låtit allt för mycket av mitt liv gå till spillo för att jag varit rädd att någon ska se min mörka sida som en smutsig skamfläck. Men inte längre. Jag vill och orkar inte längre vara tyst, eller skylla på att jag är trött och fejka ett leende när min värld rasar samman. Uppmanar mina barn att alltid känna att de kan prata om allt och att inget ämne är för tungt eller skrämmande, och vad är jag då för förebild om jag själv lider i tystnad. För mig är min mentala ohälsa inte längre något som gör mig till en svag människa utan en tillgång och en styrka.
