Den här Mary

 

Strax efter jul föll jag ner i en djup ravin. Igen. En överväldigande känsla av tomhet och sorgsenhet varvat med likgiltighet. Bara att lämna sängen och göra de vässentliga vardagsuppgifterna har varit som att bestiga berg. Mind over matter har blivit mantrat jag upprepat när allt känts hopplöst men jag inte haft tid och möjlighet att falla isär. Influensan gjorde det inte direkt bättre heller. Men på nått sätt är kroppen van att operera i detta ingemansland och drar igång en autopilot och de där måste-grejerna blir som en inövad rutin. Även om måste-grejerna blir väldigt få och absoluta nödvändigheter så som att se till att barnen får i sig frukost och kommer i tid till skolan och att det finns rena kläder. Och så att hämta mini i skolan och följa henne till fotbollsträningarna så klart. På nått vis blir de min livlina. En anledning till att kliva upp, duscha och äta. Kallar det att människa. Jag vet vilka dagar jag behöver människa och vilka dagar jag inte behöver och jag behöver båda lika mycket.

 

Igår däremot tog det stopp och allt rasade. Var på helspänn och jätteirriterad under dagen, och precis när jag skulle lägga huvudet på kudden översköljdes jag av en enorm ångestvåg. Tårarna ville inte sluta rinna och allt ljud i huvudet var ett fullständigt öronbedövande kaos. När jag vaknade idag kände jag mig som en urvriden disktrasa och hade huvudvärk. Varje litet ljud stör och gör mig jättestressad och får det att krypa i skinnet på mig. Ångetsen ligger kvar som en våt handduk och det enda jag i nuläget kan göra är att vänta på att den ger med sig så pass att det blir hanterbart igen. Tills jag kan människa igen.