Tillbaka

Har inte prioriterat denna delen alls det senaste halvåret, även om jag saknat det. Saknat utloppet för tankar och funderingar som istället skapat kaos i huvudet. Har insett att jag måste få sätta ord på frustrationer, demoner och spöken. På allt det där som får mig att snubbla och tappa fokus. Att skriva är för mig ett sätt att bearbeta, att konkret analysera ett ikke rationellt tankesätt istället för att älta och låta hjärnan gå i cirklar. Det är också ett sätt att försöka hitta en mening, ett ljus i mörkret och kanske samtidigt vara ett ljus i någon annans mörker.
Vet att jag sagt det förut, men faller alltid på eget grepp. Jag låter skammen över att inte fungera så som samhället anser vara normalt segra. Ångesten över att verka dramatisk och negativ överröstar allt annat, och med det tystnar jag och drar mig tillbaka. Det är en rejäl björntjänst vill jag lova. Både mot mig och andra. Jag bryr mig inte längre vem som läser eller vad som tycks och tänks om det jag skriver. Jag gör det för min skull, och för alla andra trasiga själar som behöver få veta att de inte är ensama. För att ge framtidshopp, även för mig själv.