Krya på mig
försökte dämpa jagkanintejobbaförjagärsjuk-ångesten med lite läppstift
Sedan i tidags har jag legat hemma och varit sjuk. Bihåleinflammation och feber. I och för sig har jag väntat på att nått ska hända, eftersom jag har snorat och haft ont i halsen sedan jag började jobba. Det där med kasst immunförsvar gör sig påminnt igen. Helt ärligt känns det faktiskt jättejobbigt. Jag vill inte vara hemma och vara sjuk, jag vill jobba och lära mig nya saker. Skulle ju börja fas två i min utbildning den här veckan. Men allt det får skjutas på nu. Efter 4 arbetsveckor är jag tillbaka i samma gamla tankebanor, och belönar mig själv med hur duktig jag är även fast jag ibland tycker jag borde hinna mer. I vart fall lika mycket som dem som jobbat där i 2-3 år nu. Och vara sjuk? Nej det har jag absolut inte tid med. Inte nu. Och har i vart fall inte samvete att sjukanmäla mig, för det visar bara på dålig karaktär. Krävdes övertalning från vänner och den imaginära blicken från Psykologjenny brännande i nacken för att jag skulle inse att det nog är bättre att stanna hemma, kurera och vila. I det långa loppet. Ändå var jag gråtfärdig av ångest när jag skulle ringa tisdag morgon.
Har försökt att ligga på sofflocket och bara ta det lugnt, sett netflix, kurerat mig med nässpray, saltvatten och allt därtil. Vilket gick bra tisdag och onsdag. Igår tog rastlösheten över och hjärnan började överarbeta igen. Började fundera på om problemet med tjejernas trångbodhet kunde avhjälpas med att de byter rum med T och mig. Så 07.30 och en halvtimme frammåt låg jag på alla fyra både i vårt rum och i tjejernas rum och mätte och planerade. Kan ju ge mig lite kreds i alla fall att febern hade gått ner. Bihålan däremot värker fortfarande Idag har jag spenderat morgonen med att leta rumsavledare och kollat på sängar till dem och funderat över detaljerna i vårt nya rum. Så klart via datorn, har nog lika måga tabbar igång samtidigt där som i huvudet.
De här dagarna har i alla fall fått mig att inse en sak: JAG MÅSTE LÄRA MIG ATT VILA. Och jag måste inse att det är ok att vara sjuk. Och för guds skull, Mary, lyssna på kroppen!
