Autopilot
Efter förra veckans stresspåslag har kroppen försatt sig i någon form av autopilot. En avtrubbad, likgiltig autopilot med en kylig framtoning. En autopilot som sätter ena foten framför den andra för att få dagen att flyta på så smidigt som möjligt, utan att behöva känna efter eller agera utifrån det kaos som alltjämnt bubblar under huden. Jag har varit här förut, många gånger. Det har blivit någon slags överlevnadsinstinkt för att jag inte ska förlora mig fullständigt i depression och ångest. Det negativa med detta är att det inte blir gjort så mycket mer än det som är absolut nödvändigt eller rent rutinmässigt. Eller sånt som är inplanerat i förväg. Hade det inte varit för autopiloten hade jag varken kommit ur sängen eller fått mat i magen. Nu hjälper det ju på den sista delen där att det är fler i hushållet som behöver äta, vilket gör det lättare för mig att få mat på bordet och i kroppen.
Det enda autopiloten inte styr över är sömnen, vilket innebär att jag för tillfället snittar lite för få timmar per natt. Även om jag är så trött att ögonen svider så kan jag inte få ro i kroppen för att kunna sova ordentligt. För när det är dags att sova kopplar kroppen över till maneul kontroll, vilket gör att allt forsar över mig. Oron över att aldrig kunna somna, ångesten över att vakna och rädslan över vad drömmarna kommer handla om. Hittills har jag inte haft någon kaosdröm, peppar peppar. Däremot är är agression och ilska ett återkommande tema för tillfället. Något jag hoppas fortsätter för jag tar det alla dagar i veckan istället för att ha kaosdrömmar.
And on that bombshell är det dags att knyta ihop den här dagen. Teet är uppdrucket, räkningarna är fixade och hjärnan är något ventilerad. Nu håller vi tummarna för att John Blund hittar hit.
