Den här Mary

 

Och ner som en pannkaka. På riktigt. Sedan årsskiftet har jag kämpat med min årliga vinterdepression och i slutet på januari kraschade jag helt. Blev väldigt hjärntrött efter utbildningsdagarna i Stockholm, vilket gjorde att monstren fick grepp om hjärnan. Det var många existentiella frågor började växa och ett jobbigt besked angående min mamma fick allt att brista. Panikattack på toaletten på jobbet, snabbt sms till chefen och sen ut genom dörren. Ytterligare en panikattack i Kungsparken och sen tårar på bussen hela vägen hem. I onsdags kom nästa smäll, min arbetsgivare har beslutat att inte förlänga min provanställning vilket gjorde att en av de där sakerna som för närvarande hållt mig flytande dragits bort från under fötterna på mig. Ytterligare panikattack på jobbet, den här gången framför min chef och hennes chef, sen avlöste attackerna varandra till sent fram på småtimmarna. 

 

När ska det bli min tur? När ska jag få ha lite flyt? Försöker hålla humöret uppe och förmedla en "det löser sig"-känsla, men samtidigt är jag bara så otroligt less. Less på att alltid få slåss med näbbar och klor. Trött på att jag alltid måste kämpa mig blå för att komma någonstans. Sjukt trött på att alltid få höra att mitt bästa aldrig är bra nog. Är arg, bitter, besviken och ledsen på en och samma gång. Så pass att jag vill skrika för allt jag äger och har. Be hela världen dra åt helvete. Det gör så ont helt in i själen samtidigt som jag känner mig så uppgiven och tom. Som att inget spelar någon roll längre.