Livstecken
Juni har passerat och jag har hunnit inbilla mig framgång, rasat ihop och fått lov att backa bra många steg. Den här gången kändes det inte som den vanliga käftsmällen utan mer som att någon hällt en stor hink med iskallt vatten över mig. Jag har märkt att mycket som hamnar utanför mina vanliga rutiner ger ett stresspåslag, även om jag själv inte är medveten om det. De vanliga rutinerna just nu ligger på att kliva upp och äta. Utöver det försöker jag planera i förväg så jag vet exakt vad det är jag ska göra och fokusera på just det och inget annat. Händer det oförutsedda saker, som att jag översett något, om någon kommer och blandar sig i/kommer med förslag eller bara påckar på min uppmärksamhet så är jag körd. Min hjärna kan verkligen inte processera allt och blir saker för intensiva eller om jag bara håller igång en hel dag så blir huvudet fullständigt grötig.
Därför har jag börjat tvinga mig tillbaka till de grundläggande rutinerna jag skrev om i ett tidigare inlägg. Sedan tillkommer de saker som jag inte kan bortse ifrån: handla, tvätta, städa. Eller det är planen från och med imorgon i alla fall. Efter det står det på återhämtning och motion. Och jobbsök, även om det också är ett enormt stresspåslag just nu. Och kan egentligen inte greppa hur jag ska kunna hantera att jobba, och borde egentligen prata med både läkare, försäkringskassan och arbetsförmedlingen om den punkten. Men känner mig samtidigt så uppgiven för jag vet inte helt vad det kommer ge. Någon form av arbetspraktik hade varit trevlig, ett par gånger i veckan sådär. Det finns ju en rad regler inom sånt också, men helt klart värt att kolla upp. Vad finns det egentligen för kravlösa arbetsuppgifter/arbetsplatser för sönderstressade människor, på deltid? Tips nån?
Det är i alla fall vad jag har haft för mig de senaste veckorna. Pendlar mellan att ha många tankar som surrar runt i huvudet, till att inget fungerar och det enda som hörs är SVT2's testsignal från back in the days. Vad har ni haft för er?
